I begynnelsen...
....var det bara jag.
Mitt JAGhar nog varit det som satts i första hand sen den dagen min totaltrasiga relation med den mest manipulativa man jag nånsin träffat åkte ut genom dörren med dunder och brak!
Efter det fanns JAG. OCh JAG såg till att JAG mådde bra.
Jag hade nog svårt att verkligen se en framtid med någon annan än MIG.
Och jag klarade mig. Jag har alltid klarat mig. Jag ägde mitt hus, jag hade ett bra jobb, jag hade en ny bil, fina vänner och fin familj, jag såg till att jag hade det jag behövde om jag inte redan hade det.
Som jag sa till en vän häromdagen; jag är otroligt lyckligt lottad egentligen, för jag har gjort precis det jag har velat göra och alltid fått det jag vill ha.
Allt utom den där kärleken som lyste med sin frånvaro.
Visst har jag upplevt kärlek och blivit älskad men aldrig så som det är menat.
Aldrig så där mycket att jag vågat släppa kontrollen och kastat mig bakåt i tron om att HAN står där och tar emot.
Har jag vid tillfällen gjort det så har det slutat med en hjärnskakning.
Detta har ju inneburit att för mig att bilda familj har inte varit aktuellt. Jag kunde eventuellt tänka mig att insemineras och klara mig själv men det var väl en tanke som var halvt seriös men med en ledsen underton att jag inte kunde få tvåsamhet i en sån sak.
Så för två år sedan.
I ett tillfälle när allt egentligen var ganska bra. Jag hade ett jobb jag trivdes med, fina vänner jag kunde dricka champagne med varje dag om jag ville, ja i ett moln av jag-gör-vad-jag-vill, det var då, han bara var där helt plötsligt.
Från ingenstans dök han upp, den totala kärleken.
Vi föll nog lika hopplöst för varandra båda två och jag har aldrig träffat någon som passat så bra för mig, och jag tror att han kände det samma.
Livet kunde inte bli bättre.
Så en dag, jag kan inte riktigt svara på när eller hur, så frågade han mig om jag ville ha barn.
När jag fick frågan blev jag så paff. Ingen hade frågat mig det tidigare.
Men det var så självklart. Jag ville ha barn!
Med honom!
Nu sitter alla och applåderar och tycker det är underbart.
Visst är det det.
Förutom att jag var 43 år.